Har du någon gång varit helt övertygad om att du vet vad någon annan tänker eller känner? Eller tolkat någons beteende som ett bevis på att personen inte bryr sig om dig? Då har du kanske tillfälligt tappat förmågan att mentalisera. Mentalisering handlar om att förstå sina egna och andras tankar, känslor och behov. Att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån. Och framför allt att inse att vi faktiskt inte kan veta exakt vad någon annan tänker. När vi blir känslomässigt påverkade, särskilt i nära relationer, kan vi hamna i tre olika förmentaliserande lägen: 1. Psykisk ekvivalens – ”Det jag känner är sant!” Du känner dig avvisad och blir övertygad om att den andra personen inte tycker om dig. Känslan blir din verklighet och du har svårt att se alternativa förklaringar. 2. Låtsasläge – ”Jag förstår allt, men känner inget.” Du analyserar, resonerar och intellektualiserar, men tappar kontakten med känslorna. Du kan prata länge om ett problem utan att egentligen beröras av det. 3. Teleologiskt läge – ”Visa mig, annars tror jag dig inte!” Det räcker inte att någon säger att den bryr sig om dig. Personen måste bevisa det genom konkreta handlingar. Annars känns orden betydelselösa. Det intressanta är att vi alla kan hamna i dessa lägen, särskilt när vi känner oss stressade, hotade, missförstådda eller avvisade. Att mentalisera innebär inte att alltid förstå rätt, utan att kunna stanna upp och fundera: Kan det finnas en annan förklaring än den jag just nu är övertygad om? Nu är jag nyfiken på er! Vilket av de tre lägena känner du oftast igen dig i? 1. Jag tror lätt att det jag känner också är sanningen. 2. Jag analyserar och tänker mycket, men har svårare att känna. 3. Jag behöver konkreta handlingar för att känna mig trygg. Eller känner du igen dig i alla tre beroende på situation? Själv har jag en tendens att hamna i låtsasläget om jag inte är vaksam... /mats

Hej Jag har varit inaktiv här ett tag. Jag har fokuserat på min tjänst och min nya hemsida. Jag har dessutom börjat studera Psykoterapi steg ett - grundutbildningen på högskola. Hade min första tenta i går på min 60-årsdag...! Hur som helst. Kika gärna på min hemsida https://www.kongruens.se/ Vänligen mats

Jag har genom åren haft en tendens att begränsa mig. Att tänka för mycket på hur jag ska uttrycka mig, vad jag egentligen tycker, å ena sidan å andra sidan, tänka på hur det ska tas emot osv. För det mesta kommer jag på exakt vad jag ville säga när det är för sent... Vad är det som gör att man begränsar sig på detta vis? Nu för tiden tänker jag att det får bära eller brista. Man kan inte bli omtyckt av alla. Strävar man efter det blir resultatet ofta motsatsen. Jag följer min instinkt, mina värderingar och reagerar och agerar utifrån den/dem. Det känns verkligen befriande och jag begränsar därmed inte mig på samma sätt längre. Vi har olika begränsningar som är sprungna av mönster, uppfostran, kultur och grupptryck. Vilka begränsningar har du som du är medvetna om, vilka är omedvetna? Har vissa av dem försvunnit över tid? Vilka värderingar har du, vad kompromissar du inte om, vad är det som folk säger om dig när man ber dem beskriva dig. Är det samma bild som du själv har? Frågor likt dessa bearbetas i kursen Paradigmskiftet som finns här på premium-nivå. Dela gärna dina tankar om detta.

Jag tror inte det är någon som vart med i denna världen som det ser ut nu väldigt rörigt och hemskheter på så många ställen Men kanske det blir bättre i år 2026 det är mycket önskvärt Så att nyheter och annat låter roligt o bra istället framöver

Alla reaktiva känslor och tankar drar oss bort från nuet. När oro, irritation eller rastlöshet dyker upp händer ofta samma sak: sinnet börjar resa i tid—till dåtid eller framtid. Och i samma ögonblick tappar vi kontakten med det som faktiskt är här. Nuet är ditt naturliga tillstånd. Det är inte något du ska “hitta”, utan något som redan finns under tankarna. Så nästa gång en reaktion kommer: försök inte lösa den direkt i huvudet. Pausa. Känn den i kroppen. Lägg märke till att du är medveten om den. Du är inte reaktionen. Du är den som ser den. Och i det seendet finns stillhet. Guidad övning (2–3 minuter, att läsa in) Sätt dig bekvämt. Låt ryggen vara rak men avslappnad. Slut ögonen, eller sänk blicken. Ta ett långsamt andetag in… och andas ut. Lägg märke till att det här ögonblicket redan är här, utan ansträngning. Känn kroppen inifrån. Känn tyngden mot underlaget. Känn händerna. Bröstkorgen. Magen. Om en tanke kommer—om framtid eller dåtid—lägg bara märke till den. Säg tyst: “tanke.” och låt den passera, som ett moln. Flytta uppmärksamheten från huvudet till kroppen igen. Känn energin i kroppen. Värmen. Pirret. Spänningen—vad som än finns där. Om en reaktiv känsla finns här…känn den som en ren kroppsförnimmelse. Utan berättelse. Utan analys. Bara: “så här känns det just nu.” Tillåt den att vara där. Inte för att du gillar den—utan för att den redan är här. Och lägg märke till det som också är här: ett stilla utrymme som kan rymma allt. Vila i det utrymmet i några andetag. …Känn nu rummet omkring dig. Hör ljuden utan att namnge dem. Ta ett sista andetag in… andas ut…och öppna ögonen. Nuet är inte långt borta. Det är alltid här—när du slutar följa med bort.