Jag har genom åren haft en tendens att begränsa mig. Att tänka för mycket på hur jag ska uttrycka mig, vad jag egentligen tycker, å ena sidan å andra sidan, tänka på hur det ska tas emot osv. För det mesta kommer jag på exakt vad jag ville säga när det är för sent... Vad är det som gör att man begränsar sig på detta vis? Nu för tiden tänker jag att det får bära eller brista. Man kan inte bli omtyckt av alla. Strävar man efter det blir resultatet ofta motsatsen. Jag följer min instinkt, mina värderingar och reagerar och agerar utifrån den/dem. Det känns verkligen befriande och jag begränsar därmed inte mig på samma sätt längre. Vi har olika begränsningar som är sprungna av mönster, uppfostran, kultur och grupptryck. Vilka begränsningar har du som du är medvetna om, vilka är omedvetna? Har vissa av dem försvunnit över tid? Vilka värderingar har du, vad kompromissar du inte om, vad är det som folk säger om dig när man ber dem beskriva dig. Är det samma bild som du själv har? Frågor likt dessa bearbetas i kursen Paradigmskiftet som finns här på premium-nivå. Dela gärna dina tankar om detta.

Varmt välkommen till Paradigmskiftet. Det här communityt är skapat för dig som känner att något inom dig vill ta form, skifta perspektiv och bli mer sant. Paradigmskiftet handlar om inre förändring – inte genom snabba lösningar, utan genom insikt, reflektion och ärligt utforskande av vem du är och hur du vill leva. Här möts människor som vill leva mer i linje med sina värderingar, skapa kongruens mellan tanke, känsla och handling och ta ansvar för sin egen riktning. Det är en plats för närvaro, respekt och djup – där vi delar erfarenheter, ställer frågor och vågar se oss själva med nya ögon. Jag finns här som guide och handledare, men communityt bärs av oss tillsammans. Ditt engagemang, din nyfikenhet och din röst är en viktig del av helheten. Ta dig tid att landa här. Läs, reflektera och dela när det känns rätt för dig. Skriv gärna en kort kommentar om dig själv. Återigen Välkommen!

Häromdagen kom en man från Syrien hem till oss. Han skulle köpa vår dotters garderob. När jag öppnade dörren sprang alla hundarna ut för att välkomna honom. Skräckslagen sprang han till andra sidan gården. Araber har inte samma förkärlek för hundar som vi i väst..hehe Jag och min son var på väg till gymmet och ingen hade underrättat mig om detta i förväg. Lite förgrymmad visade jag garderoben. Det blev affär och sedan startade en komisk episod, eventuellt komisk för de som såg på, inte för mig. I 20 minuter stod vi med det tunga skåpet i trappan. jag hade tag däruppe, dvs inget tag då jag inte fick grepp på möget, och syriern, Khaled, därnere. Föreställ dig någon som har tummen mitt i näven och som du inte kan instruera då han inte kan språket. Vi kom ju inget vart! Svetten rann och min frustration ökade exponentiellt efterhand som ryggen skrek i protest. Nåväl, efter några demolerade vägglampetter kom vi ner i hallen och ut på gården till hans lilla, lilla bil. Även om jag bedömde det som hart när omöjligt att få in skåpet skulle vi ändå testa. Jo, om han bara fått ner sätena, vilket han inte fick efter en kvarts pelande med en skruvmejsel. Jag lade märke till en viss stress, förlägenhet och genans hos den gode Khaled. Han verkade helt hjälplös och väldigt sympatisk. Därför föreslog jag att jag kunde köra skåpet i min Chrysler voyager till hans bostad. Ett infall från ovan, eller som min fru hade sagt, ett infall av idioti. Nåväl, efteråt sade hon iaf att det är för att jag gör sådana saker som hon trots allt älskar mig..hehe. Lite "kolla här ska du se - mässigt" öppnar jag bakluckan med min elektroniska startnyckel och kommer samtidigt på att den ena stolen inte går att fälla ner pga av tekniskt el-fel... Jamen då får vi ju ta ett häst-släp istället, här finns det resurser vet du. Ut med spån och hästskit. In med skåp. Fruns röst över gården " Förankra det nu väl så att inte släpet blir skadat". Skåpet ligger ju ner å behövs väl för tusan inte förankras...grr. -Khaled, shukran, kifek ( Khaled, tack, hur mår du, det enda jag kan på arabiska...) Var bor du?