Jag har genom Ă„ren haft en tendens att begrĂ€nsa mig. Att tĂ€nka för mycket pĂ„ hur jag ska uttrycka mig, vad jag egentligen tycker, Ă„ ena sidan Ă„ andra sidan, tĂ€nka pĂ„ hur det ska tas emot osv. För det mesta kommer jag pĂ„ exakt vad jag ville sĂ€ga nĂ€r det Ă€r för sent... Vad Ă€r det som gör att man begrĂ€nsar sig pĂ„ detta vis? Nu för tiden tĂ€nker jag att det fĂ„r bĂ€ra eller brista. Man kan inte bli omtyckt av alla. StrĂ€var man efter det blir resultatet ofta motsatsen. Jag följer min instinkt, mina vĂ€rderingar och reagerar och agerar utifrĂ„n den/dem. Det kĂ€nns verkligen befriande och jag begrĂ€nsar dĂ€rmed inte mig pĂ„ samma sĂ€tt lĂ€ngre. Vi har olika begrĂ€nsningar som Ă€r sprungna av mönster, uppfostran, kultur och grupptryck. Vilka begrĂ€nsningar har du som du Ă€r medvetna om, vilka Ă€r omedvetna? Har vissa av dem försvunnit över tid? Vilka vĂ€rderingar har du, vad kompromissar du inte om, vad Ă€r det som folk sĂ€ger om dig nĂ€r man ber dem beskriva dig. Ăr det samma bild som du sjĂ€lv har? FrĂ„gor likt dessa bearbetas i kursen Paradigmskiftet som finns hĂ€r pĂ„ premium-nivĂ„. Dela gĂ€rna dina tankar om detta.