Har du någon gång varit helt övertygad om att du vet vad någon annan tänker eller känner? Eller tolkat någons beteende som ett bevis på att personen inte bryr sig om dig? Då har du kanske tillfälligt tappat förmågan att mentalisera. Mentalisering handlar om att förstå sina egna och andras tankar, känslor och behov. Att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån. Och framför allt att inse att vi faktiskt inte kan veta exakt vad någon annan tänker. När vi blir känslomässigt påverkade, särskilt i nära relationer, kan vi hamna i tre olika förmentaliserande lägen: 1. Psykisk ekvivalens – ”Det jag känner är sant!” Du känner dig avvisad och blir övertygad om att den andra personen inte tycker om dig. Känslan blir din verklighet och du har svårt att se alternativa förklaringar. 2. Låtsasläge – ”Jag förstår allt, men känner inget.” Du analyserar, resonerar och intellektualiserar, men tappar kontakten med känslorna. Du kan prata länge om ett problem utan att egentligen beröras av det. 3. Teleologiskt läge – ”Visa mig, annars tror jag dig inte!” Det räcker inte att någon säger att den bryr sig om dig. Personen måste bevisa det genom konkreta handlingar. Annars känns orden betydelselösa. Det intressanta är att vi alla kan hamna i dessa lägen, särskilt när vi känner oss stressade, hotade, missförstådda eller avvisade. Att mentalisera innebär inte att alltid förstå rätt, utan att kunna stanna upp och fundera: Kan det finnas en annan förklaring än den jag just nu är övertygad om? Nu är jag nyfiken på er! Vilket av de tre lägena känner du oftast igen dig i? 1. Jag tror lätt att det jag känner också är sanningen. 2. Jag analyserar och tänker mycket, men har svårare att känna. 3. Jag behöver konkreta handlingar för att känna mig trygg. Eller känner du igen dig i alla tre beroende på situation? Själv har jag en tendens att hamna i låtsasläget om jag inte är vaksam... /mats